Betungande överflöd

De dyker upp då och då, artiklarna om någon som kommit på att deras prylar ” börjat äga dem” och som därför bestämt sig för att hoppa av sin gamla livsstil och börja leva enklare. Så gott som samtliga uttrycker det som att de ”gjort en resa” (är det bara jag som stör mig på denna töntiga men ack så populära metafor för att beskriva hur något i livet förändras? )

Nu senast var det DN som hade en artikel om Jan som flyttade från sin vindsetagevåning på 197 kvadratmeter till en etta på 44 kvadrat. Han fick jobba häcken av sig (som advokat) för att ha råd med sin tjusiga våning och hade pengarna men inte tiden att njuta av dem, som han själv uttrycker det.

Det är säkert mycket otillfredsställande att jobba dygnet runt för att ha råd med ett svindyrt hem som man sen inte har tid att vistas i, så därför är det ju bra för Jan och hans likasinnade när de kommer på att de inte behöver leva på detta sätt.

Problemet är liksom inte dessa individer och deras livsstilsförändringar, problemet är artiklarna som skrivs om dem. Att det alltid handlar om ytterst privilegierade människor och att deras situation framställs som helt vanlig, som att det är helt normalt att ha stora vindsetagevåningar när det i själva verket är så att många tränger ihop hela sina familjer på ytor som är ungefär lika stora som den takterrass Jan och hans förra fru byggde. Och då är det oftast inte för att de har ”valt” denna enklare form av livsstil utan för att deras ekonomi inte tillåter något annat.

Denna artikel ingick i DN:s artikelserie om shopping och en i av dessa valde de även att porträttera en VD som berättar att han numera bara handlar kläder med hjälp av så kallad ”personal shopper” på NK.

Det är nästan så att man tänker att de borde byta namn från DN Livsstil till DN Överklasslivsstil och man skulle ju kunna fnissa och tycka att detta vore harmlöst om det inte vore för att det är ett mönster som genomsyrar representationen i medierna överlag. De vars livsstil används i syfte att inspirera tillhör övre medel– och överklassen, de vars livsstil visas upp i syfte att avskräcka tillhör arbetarklassen. Det är ett problem att en liten privilegierad grupp framställs som norm fast den inte är det och som föregångare för andra medan individer ur arbetarklassen bara får vara med för att omarbetas/uppläxas/läras bli som de med den rätta finare livsstilen.

Det är ”föredömligt” att flytta till en etta på 44 kvadratmeter om man gör det som ett led i sin personliga utveckling och dessutom kan lägga alla de överblivna pengarna på att resa. Men för de flesta handlar det ju som bekant inte om att välja mellan lyxkåkar och spännande resmål.

Tvärtom saknar 250 000 vuxna eget boende samtidigt som otryggheten överlag breder ut sig med utförsäkringar, FAS 3, usel a-kassa, en arbetsmarknad som erbjuder låga löner och osäkra anställningar.

Med den verklighetsbilden framför sig blir det – bortsett från det genuint fåniga med att beskriva hur någon ”plötsligt kunde andas på ett nytt sätt” tack vare att han gjort sig av med sitt överflöd, också rätt smaklöst.

Forskarna Richard Wilkinson och Kate Pickett har i sin bok Jämlikhetsanden kunnat visa att ju mindre klyftor ett samhälle har desto bättre mår det. Ojämlika samhällen påverkar alla negativt även de som befinner sig högst upp.

Uppenbarligen är det inte bara ojämlikhetens konsekvenser som till exempel ökad kriminalitet, ökad utsatthet och större misstro mot andra människor som får de välbeställda att må dåligt utan även själva överflödet i sig kan bli en börda. För Jan ”blev livet meningsfullt igen” och det ”blev en sådan befrielse, att slippa ta ansvar för allt”.

Man skulle förstås kunna hävda att detta bara är ett nytt sätt för överklassen att visa sin status på. Vi kanske tillslut har nått den era då det inte längre går att skryta med materiell lyx – det riktigt heta är att må bra i själen och framförallt att äga sin egen tid. Ju mer tid du kan stoltsera med desto fränare är du.

Men om man trots allt tillåter sig tanken att de där uppe kanske på riktigt mår dåligt över sakernas tillstånd så borde lösningen vara tämligen enkel:

Höj skatten och bygg ut vårt gemensamma. Sänk arbetstiden. Jämna ut inkomstskillnaderna. Bygg fler billiga hyresrätter. Bor man i en sådan så går det nämligen inte bygga en takterrass för en halv mille även om man skulle få ett tokigt infall.

Leave a Reply

 

 

 

You can use these HTML tags

<a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>