Är det barnfamiljernas fel att Stockholm blivit ett inglasat Reinfeldtland?

I senaste numret av Ottar skriver Tomas Hemstad i den visserligen välskrivna men samtidigt problematiska texten No more babies att den röda tråden inte går vid sexuella preferenser utan mellan föräldrar och icke-föräldrar.

Han menar till och med att pressen på att skaffa barn gjort det omöjligt för honom att bo kvar i Stockholm då staden inte längre erbjuder något andrum utan endast en medelklassig tv4-tillvaro och fräscht upplysta lattebarer. Och att detta, om jag uppfattar honom rätt skulle skett på begäran av oss föräldrar. Redan här vill jag säga stopp och belägg! Att Stockholm blivit en kommersialiserad själlös stad, ja det må vara sant. Men det beror väl först och främst på utförsäljningen av hyresrätter, minskat stöd till kultur och att offentliga rum blir till inglasade köpcenter. Det är knappast något jag bekänner mig medskyldig till i egenskap av förälder. Tvärtom drar mina politiska önskemål och ambitioner åt ett helt annat håll.

»De kommer att överge dig när de skaffar barn. Du kommer inte höra av dem på tio år och sen skiljer de sig och vill plötsligt ut och dansa som om inget hade hänt«.

Detta varnar hans partner honom för när han är ung. Hemstad tror honom inte men verkar ju längre texten lider mena att han nog hade rätt.

Att ens barn kommer i första hand – ja så är det ju, allt annat vore ganska konstigt. Men jag som fick barn vid 23 och blev ensam om vårdnaden vid 25 har inte direkt känt att det varit jag som skitit i mina kompisar, snarare att jag bara var intressant att umgås med om jag kunde följa med ut på krogen.

Jag har inte heller känt någon större gemenskap med de 15 år äldre kärnfamiljsmammorna jag träffat genom mitt barns kompisar. Inte för att det skulle vara något fel på dem, bara det att vår gemensamma nämnare har varit just att vi har barn och den nämnaren har inte varit särkligt stark. Det är snarare andra parametrar som förenar människor anser jag. Ålder, klasstillhörighet och politisk hemvist upplever jag som starkare samhörighetsmarkörer än barn eller inte barn.


Det råder en norm
som säger att man bör skaffa barn och ifrågasättandet av dem som av olika skäl inte gör det blir starkare ju äldre man blir, det tvivlar jag inte en sekund på. Att synliggöra och ifrågasätta normer är nödvändigt och jag tycker att Hemstads text är intressant, inte minst för att jag får se det ur ett helt annat perspektiv än mitt eget. Jag välkomnar nyanserad och sansad kritik av föräldraskapet. Den jag stött på tidigare har ofta varit ungefär på nivån att barn är ”jobbiga”.

Kritik av kärnfamiljen som det enda rätta sättet att leva och den ganska begränsande och präktiga synen på vad som är gott föräldraskap skriver jag helt under på. Dock tycker jag att hans analys är lite för enkelspårig. Han målar upp en allt för snäv bild av vad det är att vara förälder. Han påpekar att det numer finns gott om regnbågsfamiljer, det är bra men i övrigt verkar han se det som att förälder är synonymt med att förespråka trist svenneliv och dricka latte i ”gallerior fyllda med organisk tvål och rustika ljusstakar ”, vilket enligt honom trängt bort de ”sista mörka mystiska hålen i staden.”

Att Stockholm förvandlats till ett inglasat Reinfeldtland tycker jag också är trist. Jag skulle gärna ha fler mörka mystiska hål i staden, bara jag också är välkommen. Och detta med att Stockholm skulle vara en rakt igenom barnanpassad stad. Jag vet inte. Sen jag fick barn för nio år sen har jag upplevt klagandet över alla jobbiga ”lattemammor” och ”barnvagnsmaffian” som tar över fik och trottoarer tillsammans med irriterade blickar på bussen som ganska konstant.

Det är förstås ingen objektiv sanning utan min subjektiva erfarenhet på samma sätt som Hemstads beskrivning är gjord utifrån hans blick. Jag tror inte att någon av oss har rätt eller fel utan att det helt enkelt är så att vad som uppvärderas eller föraktas beror på vilken miljö du befinner dig i och vem du frågar. Om vuxna som inte är föräldrar känner sig bortträngda så är det ett problem värt att ta på allvar, absolut. Samtidigt kan jag inte låta bli att tänka att ett samhälle som tillåter barn och föräldrar att finnas till ute i offentligheten känns mer rimligt än att till exempel ammande mammor ska hålla sig hemma för att inte förarga någon.


Hemstad skriver att
hans umgänge inte längre delas upp mellan hetro och homosexuella utan mellan föräldrar och barnlösa. Går det inte en lika skarp gräns mellan ensamstående och gifta/sambos undrar jag? Men framförallt handlar det väl om vilken samhällsposition man har? Att kontrasten blir allt tydligare mellan dem i bekantskapkretsen som har haft turen att få fasta välbetalda jobb och mellan dem som fortsätter hanka sig fram på dåligt betalda timvik. När det skiljer sig tio tusentals kronor i nettoinkomst varje månad blir det allt mer komplicerat att umgås på lika villkor. Och kanske är det ännu mer avgörande vilken social och kulturell klass man tillhör. De flesta umgås bara med människor inom sin egen samhällsklass. Jag tror att umgänge över klassgränser är både svårare och ovanligare än umgänge mellan barnfria/lösa och föräldrar.

”För oss som inte skaffade barn, eller planerade att göra det, kändes det som om staden inte längre erbjöd oss något andrum. Som att det rådde en sorts konsensus att antingen skaffar du barn och anpassar dig eller också ligger du jävligt lågt. För med barnen kom också den nya synen på livet. Krogen var en ytlig köttmarknad. Rockklubben var ett irriterande fyllehak. Och dansstället var fullt av desperata knarkare. »Jag kan inte fatta nu att det där brukade vara mitt liv«, sa de alla i kör, och för oss som fortfarande levde kvar var det bara att svälja och ta emot och återigen gratulera åt underverket som spydde upp lite äppelmos.

Att flytta till en stad som Berlin är att flytta till möjligheten att dansa till klockan åtta på morgonen på en onsdag utan att skämmas” skriver han.

Roligt formulerat och jag förstår att det måste kännas nedslående att se alla sina gamla kompisar förändras åt ett håll där man själv inte känner sig delaktig. Dock tycker jag att Hemstad här ligger lite farligt nära Bengt Olssons ”uppgörelse” med kulturvänstern, det vill säga låter besvikelsen över vad de egna vännerna gjort eller sagt bli till en allmän sanning om ”hur det är”.

För likväl som det så klart finns barnfria/barnlösa som hellre gör allt utom att dansa till åtta på morgonen finns det gott om föräldrar som uppskattar att göra det när vi har möjlighet. För egen del har detta med att få festa en hel natt då och då varit ett nödvändigt andningshåll i den stundtals kämpiga tillvaron som ensam förälder.

Han antyder också att föräldrar isolerar sig hemma med familjen. Även detta är något som kan tolkas helt olika beroende på från vems perspektiv man ser det. Att man tillbringar mer tid i hemmet efter att man fått barn, ja det säger ju sig självt. Men att den ”isoleringen” skulle vara självvald i alla lägen är ju helt fel. Tvärtom finns det många föräldrar som känner sig övergivna och bortglömda av kompisar som fortsätter leva sina gamla liv där det inte finns plats för barn. Jag hade älskat om folk hade hängt hemma hos mig en fredag i stället för på krogen men jag har också full förståelse för att de inte kan och vill lägga om hela sitt liv bara för att jag har förändrat mitt.


Och, är det enbart
föräldraskapet som hindrar människor från att festa mitt i veckan? Rätta mig om jag har fel men är det inte framförallt vetskapen om att man ska upp och jobba nästa dag som gör att det blir svårt att festa en onsdagsnatt? Är det inte först och främst löneslaveriet som äter upp all vår tid och hindrar oss från att leva de liv vi egentligen vill?

Jag längtar efter ett samhälle som tillåter oss att vara något annat än konsumenter och löneslavar, där vi alla, unga som gamla, heteros som homos, nykterister och partyprissar kan umgås och känna gemenskap med varandra.

Låt och oss jobba för det istället för att motarbeta varandra. En stad som tillåter alla att finnas, som har en gemenskap som inte bygger på konsumtion, utan på att vi ser varandra som människor och tillåter oss vara det med alla de olikheter och likheter det nu innebär.

3 comments to Är det barnfamiljernas fel att Stockholm blivit ett inglasat Reinfeldtland?

  • A

    Hej. Tack för en bra text, jag reagerade som du på Tomas text även om jag inte har barn eller vill skaffa (än). Jag har också vänner (framför allt de som är ensamstående föräldrar som inte valt den situationen) som kämpar för att behålla ett socialt liv mitt i allt och knappast glider på nån latteräkmacka med privilegier som förälder i den här stan som till stor del består av singlar och barnlösa högt upp i åldrarna. Jag blev väldigt glad av din röst i det här, det gör mig ledsen att vi snarare allt för ofta ställer barn – tonåringar – vuxna – föräldrar – gamla mot varandra istället för att umgås integrerat och jag har aldrig känt några förväntningar på mig att skaffa barn här i Sthlm, snarare mångas negativitet till barnhavande och föräldrar.

    Jag överväger inte ens att skaffa barn enbart för att jag inte har något skyddsnät, kommer knappt få föräldrapenning, har inte råd att bli sjuk, har inte ett hem där ett barn får plats, har ingen fast anställning utan är ofrivilligt egenföretagare vilket är vidrigt, känner mig väldigt otrygg redan som det är. Det tycker jag är ett betydligt större problem. Det gör mig jävligt osugen på att träffa andra eller gå ut och festa, jag är trött på att känna mig som en livegen person de behöver föda och göda. Så jag känner inte att jag har någon social plats i utelivet längre trots miljoner vänner på Facebook, varken med eller utan barn. Däremot träffar jag gärna de vänner som vill ses hemma, där har inte kapitalismens villkor begränsat vårt sätt att umgås lika mycket…

  • asalinde

    Tack! Vilken bra kommentar! Det finns så många olika aspekter av detta men du har verkligen en viktig poäng i detta med många faktiskt inte VÅGAR skaffa barn för att den rådande arbetsmarknads – och bostadssituationen inte tillåter det. Jag är också trångbodd (har dock turen att ha ett förstahandskontrakt) har heller aldrig haft en fast anställning, har ofta fått vända på varenda krona samtidigt som jag ensam ansvarat för att ge mitt barn en så bra uppväxt som möjligt. Jag menar inte att det är synd om oss, till viss del har ju valt det här själv här men jag kan bli rätt trött på det slentrianmässiga gnället över ”lattemammor” som förstör stan. Jag önskar mig en drägligare tillvaro för alla och som sagt ett klimat där alla, oavsett ålder, sexuell läggning osv känner sig välkomna.

Leave a Reply

 

 

 

You can use these HTML tags

<a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>