Recension Prekaritet 2.0

Recension publicerad i Brand nr 2/2012

När jag läser Prekaritet 2.0 av Ivor Southwood kommer jag att tänka på en extremt pinsam artikel som publicerades i Elle för ungefär ett år sedan, med rubriken ”Jobba 9-5 – Nej tack! Ströjobb är status”. I artikeln kvittrade skribenten sedan på om att folk inte längre jobbar utan ”har gigs” och att 80-talister borde kallas ”homo zappiens” eftersom vi hoppar mellan olika jobb med samma rastlöshet som någon som zappar mellan tv-kanaler.

Ja, så kan man ju välja att se det. Eller så kan man se det som folk hoppar från jobb till jobb eftersom de fasta anställningarna knappt existerar längre utan det enda som finns att tillgå är att bli utnyttjad av bemanningsföretag eller tvingas bli egenföretagare och därmed förlora alla de rättigheter och förmåner man har som anställd. Att allt det fluffiga snacket om valfrihet, flexibel livsstil och att vara sin egen chef egentligen bara betyder att du ska utföra samma slags jobb som någon som har en fast tjänst men till betydligt sämre villkor.


Den typen av osäker
anställningsform har länge varit norm i till exempel mediebranschen men har under de senaste 10-15 åren slagit rot inom allt fler yrkesområden, även bland de så kallade ”vanliga, hederliga” jobben inom till exempel skola, vård, omsorg, transport och lagerarbete.

Sådant som tidigare ansågs normalt, ja nästan tråkigt har nu för många förvandlats till en ouppnåelig – eller rent av revolutionär dröm, menar Ivor Southwood. Välfärdssamhället – med nio– till fem-jobb, fasta anställningar, betald semester och fungerande skyddsnät var bara en parantes i historien, nu är vi tillbaka till daglönarnas och soppkökens tid.

Ivor Southwood är själv en av dessa prekära arbetare. Trots att han närmar sig 40 befinner han sig i en tillvaro fylld av konstant oro, osäkerhet och usel ekonomi. Han och hans partner vågar inte skaffa barn eftersom de aldrig vet om de kommer klara nästa månads utgifter och ständigt fruktar att behöva flytta hem till sina föräldrar. ”Likt ett par som fantiserar om ett skimrande landet Utopia spekulerar vi kring hur det skulle kännas att ha ett eget hem, att kunna åka på semester tillsammans och att återerövra de timmar som nu går åt till att pendla och fylla i jobbansökningar.”


Han beskriver situationen
i England men igenkänningsfaktorn är hög. Alla som har erfarenhet av visstidshelvetet eller råkat ut för den förhärskande positivitetskultur (typ att om du inte får ett jobb beror det på att du har fel inställning och trist attityd) som frodas hos framförallt arbetsförmedlingens coacher kommer kunna nicka instämmande genom hela boken.

Han varvar egna erfarenheter med essäliknande stycken om synen på arbete. Detta blir ett effektivt sätt att både synliggöra vår tids ideologier och visa på dess konsekvenser.

Den typiskt brittiskt torra och lite syrliga tonen löper som en röd tråd och bjuder på en hel del underhållning samtidigt som smärtan över sakernas tillstånd också är väldigt kännbar. Till exempel när han blir anklagad av en rekryterare för att inte vara tillräckligt på hugget när han ringer upp tio minuter efter ett missat samtal, då har jobbet redan gått till en annan.

Prekaritet 2.0  inte ett knytnävsslag i magen på samma sätt som till exempel Barbara Ehrenreichs Barskrapad men ändå en rejält angelägen och viktig rapport från arbetslivet – så som det faktiskt ser ut.

Läs fler av mina artiklar här

Leave a Reply

 

 

 

You can use these HTML tags

<a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>