Hon berättar om det förbjudna

Artikel publicerad i Folket i Bild nr 4/2010

Viktoria Myrén vill att vi ska bjussa mer på våra dåliga erfarenheter. Hennes debutroman I en familj finns inga fiender handlar om vår tids största tabu. Att misslyckas som mamma.

När Kerstin Thorvall gjorde skandal med sin Det mest förbjudna 1976 var det väl främst skildringen av en medelålders kvinnas sexualitet som fick folk att gå i taket. Men när jag på 2000-talet läste Thorvalls Det mest förbjudna och Från Signe till Alberte chockerades jag framförallt av hur uppriktigt hon beskriver sitt misslyckande med mammarollen.

Jag tänker att detta, att vara en kass mor, måste vara vår tids mest förbjuda. För om vi idag låter 40-åriga mammor vara både cougars och milfar (mother I’d like to fuck) så finns det knappats en rakare väg till stigmatisering än att floppa som förälder. Att vackla i kärleken till sina barn – och att erkänna det. Att inte bara längta bort i tysthet utan att rent av sticka.

Viktoria Myrén gör i sin kritikerhyllade debutroman upp med detta tabu redan på första sidan när huvudpersonen sätter sig i bilen och kör bort från sin gråtande sambo och sina två barn.

Det är en berättelse om en mamma som bara inte orkar mer. Som låser in sig på toan och skriker åt barnen att de ska låta henne vara i fred. Som håller på att bli galen av barnskrik och små händer som drar och som för att överleva sticker ifrån både man och barn till ett hus i skogen för att få lugn och ro. Recensionerna har varit övervägande positiva och boken nominerades till Borås Tidnings debutantpris.

Vad har du fått för reaktioner från läsarna?

– Jag har fått en del väldigt starka reaktioner. En del tycker att den är otäck och plågsam att läsa. Många har också tackat mig för boken, under en litteraturafton kom det fram en kvinna i pausen som ville berätta hur mycket den hade berört henne och ett äldre par kom fram och sa att de ville ge boken till sin dotter som de tyckte hade så höga krav på sig själv.

Varför tror du att folk tycker den är otäck?

– Att ha fula känslor för sina barn är det svåraste som finns, det är tungt att känna igen sig, vissa har nog bara stängt till helt om det. Det är klart att jag tycker det är jobbigt att höra att folk tycker den är otäck men det visar också att den har kvalitet, att den tar upp något angeläget som berör.

Viktoria Myrén har jobbat som journalist i över tio år men drömmen om att skriva böcker har alltid funnits. Nu skriver hon på sitt andra manus, samtidigt som hon vid sidan om försörjer sig som frilansjournalist. Inriktningen är framförallt internationella frågor, hon skriver för en biståndsorganisations tidning och har tidigare bott och arbetat i Nicaragua. Hon skriver också författarporträtt och artiklar om barn och familj till föräldratidningar.

– När jag som journalist har ställt frågor om vad som är jobbigt med föräldraskapet har jag märkt att svaren sitter väldigt långt in hos de flesta. Man vill inte prata om detta. När jag gjorde en intervju med en mammagrupp på Barnavårdcentralen var det till slut en kvinna som öppnade sig och berättade att hon hade tvångstankar om att stänga in sitt barn i kylskåpet, för hon tänkte att då skulle ju barnet i alla fall få mat, säger Viktoria.

– Samma kvinna sa att hon brukade ringa till vänner som var nyblivna föräldrar och tala om för dem att det ibland kommer att kännas fördjävligt men att de då kunde höra av sig till henne, att hon skulle finnas där och lyssna. Det tycker jag var fint gjort. Jag skulle önska att vi inte var så snåla, att vi vågade bjussa mer på våra erfarenheter, säger hon.

I boken får man känslan av att Marie känner sig instängd av kärnfamiljslivet. Vad har du för tankar kring familjeideal?

– Jag har tänkt att det vore bättre om alla bodde i stora kollektiv istället. När jag jobbade i Nicaragua fick jag en helt annan syn på familjen. Där är det inte alls så att det bara är mamma, pappa och barn utan där är den övriga släkten mycket mer delaktig. Nuförtiden lever vi väldigt isolerat. Förlossningsdepressioner är faktiskt inte ovanliga och jag tror det hänger samman med att man blir så isolerad. Det är en chock för många hur mycket tid det faktiskt tar med barn. Bara det att ständigt amma kan göra en otroligt bunden.

Vi börjar prata om vikten av jämställdhet. Att modersmyten i kombination med duktig-flicka-syndromet sätter käppar i hjulet för många. Viktoria Myrén menar att kvinnor kan vara ovilliga att släppa ifrån sig ansvaret över familj och hushåll men att män också måste börja ta ansvar av sig själva, inte för att någon säger åt dem.

– Hem och familj är lite av en sista utpost, vissa kvinnor vill inte släppa ifrån sig den makt de har över hemmet. Jag har hört skräckexempel när unga kvinnor seriöst har diskuterat om de vågar lämna sitt barn ensam med pappan. Som att det fortfarande
bara är mammorna som är föräldrar. Jag har även träffat många kvinnor som av något slags lojalitetskänsla bytt till sämre jobb bara för att de ska vara föräldralediga och sedan när mammaledigheten är slut vill de inte gå tillbaka jobbet eftersom det är så trist.

Hon är för förslaget med individualiserad föräldraförsäkring, det vill säga att det inte som nu ska vara möjligt att ge bort nästan hela sin del till den andra föräldern (vilket i praktiken innerbär att pappor bara tar ut cirka 20 procent av föräldraledigheten)

– Att dela föräldraförsäkringen skulle göra stor skillnad. Det skulle genomsyra hela samhället, arbetsgivare skulle börja inse att både män och kvinnors skaffar barn. Trots att jämställdhet verkar vara lite av en hjärtefråga är hon noga med att poängtera att hennes bok inte är något inlägg i samhällsdebatten.

– Det är en roman först och främst. Det viktiga för mig var historien om fyra generationer kvinnor och om vad som går i arv trots att man inte vill det.

En annan tanke var att ge plats åt de allra sunkigaste känslorna. Viktoria Myrén tror att en anledning till att man börjar må dåligt i sin föräldraroll är just detta man inte vill blotta sig.

– Det behöver inte vara så farligt att vara trött på föräldraskapet eller att må dåligt om man bara vågar prata om det men när man låtsas som att de här känslorna inte finns så blir det väldigt jobbigt för en själv att känna så. Istället för att våga erkänna svagheter menar hon att de ofta blir som en tävling om vem som har det mest lyckade barnet.

Hon talar om att det finns en oro bland föräldrar över att deras barn inte ska lyckas. Att man tror att varje enskilt val är så viktigt
trots att forskning visar att de flesta barn utvecklas normalt ändå. Hon berättar att det i hennes område inte är ovanligt att barnen har tre fyra aktiviteter i veckan.

Men är inte det bara något som gäller en liten privilegierad grupp?

– Kanske, instämmer hon men menar också att informationssamhället och medierna hjälpt till att sprida denna ångest till allt fler de senaste tio åren.

Och förvisso, tänker man tillbaka på det gångna decenniet så kan man lätt tänka att detta var årtiondet som gav perfektionshysterin ett ansikte. Plötsligt skulle alla delar av tillvaron klara av att visas upp. Den som tidigare ätit snabbmakroner och suttit bekvämt i sin gamla insuttna soffa fick allt svårare att värja sig när tv-tablåerna fylldes av matlagnings– och inredningsprogram.

Och den som oreflekterat trodde sig vara en bra förälder fick smäll på fingrarna när så kallade supernannys gjorde entré. Vart man än vände blicken dök det upp självutnämnda experter som talade om hur vi ska klä oss, vad vi ska äta, hur det ska se ut hemma och hur vi ska uppfostra våra barn.

– Det finns en enorm press på att vara lyckad idag. Detta gäller inte bara föräldrar utan finns i hela samhället. Tonårstjejer tror att de måste ha toppbetyg, för annars är det helt kört. Det läggs så stor vikt vid varje enskilt beslut och det är förödande vilken stress det skapar, säger hon.

Tror du att det finns en längtan efter berättelser om det icke perfekta?

– Absolut. För egen del så intresserar det mörka mig mer än det som går bra och är trivsamt. Det är intressantare att skriva om människor som går över gränser.

Som författare är den tristaste fråga man kan få förmodligen den om huruvida boken är självbiografisk eller ej, men som läsare kan man inte låta bli att undra. Och även; var går gränsen för hur mycket man kan lämna ut sina anhöriga?

– Jag tycker det är helt ointressant om det är självbiografiskt eller inte men jag visste ju att frågan skulle komma upp. Kvinnliga författare får nästan alltid den frågan, säger hon.

– För mig är det tydligt att det är en roman. Visst, den innehåller saker som har hänt i verkligheten men mycket är till hundra procent påhittat. Det vore omöjligt att skriva så att folk inte kan identifiera mig, även om det inte är just jag som varit med om det här så visar jag ju att jag vet något om detta som jag skriver om. Men det vore fegt om man inte vågade. När man skriver så ska något förändras hos en själv, något ska sättas på spel.

Det värsta tycker hon är mellanskiktet, de som finns i ens omgivning men som inte känner en. De närmaste vet ju vad som är sant och inte.
– Min sambo har faktiskt fått en klapp på axeln och frågan hur han egentligen mår, haha.

Det är inte ett särskilt smickrande porträtt av sambon i boken, hur reagerade din sambo Melker när han läste?

– Vi har inte ens pratat om det, men jag tror inte att han har känt igen sig. Från början var dock sambon i boken mycket mer lik Melker men de på förlaget tyckte att han var för bra för att vara sann så jag fick ändra och göra honom lite mer osympatisk.

Läs fler av mina artiklar här

1 comment to Hon berättar om det förbjudna

Leave a Reply

 

 

 

You can use these HTML tags

<a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>